Kompositören
Astor Piazzolla och tango nuevo, kortfattat
Vem han var, vad tango nuevo faktiskt förändrade, och varför en hel teater i Buenos Aires nu är byggd kring hans musik.
Se datum och priser ↗Piazzolla, i årtal
| År | Vad som hände |
|---|---|
| 1921 | Född i Mar del Plata, Argentina |
| 1925 | Familjen flyttar till Greenwich Village, New York |
| omkring 1929 | Hans far köper ett bandoneon till honom i en pantbank i New York |
| 1954 | Studerar komposition för Nadia Boulanger i Paris |
| 1960 | Bildar sin första kvintett, den klassiska tango nuevo-sättningen |
| 1965–70 | Komponerar Cuatro Estaciones Porteñas (Buenos Aires fyra årstider) |
| 1992 | Dör i Buenos Aires, 71 år gammal |
En barndom tillbringad någon helt annanstans
Piazzolla föddes i kuststaden Mar del Plata 1921, men tillbringade större delen av sin barndom långt från Argentina – hans föräldrar flyttade till Greenwich Village i New York när han var fyra och bosatte sig senare i Little Italy på nedre Manhattan. Det var i New York, omkring 1929, som hans far fick syn på ett bandoneon i en pantbank och köpte det till sin son; Piazzolla växte upp som en argentinsk pojke på tuffa New York-gator, lärd att försvara sig trots sin hälta, och hade av en händelse sin fars skivor med Carlos Gardel och Julio de Caro spelande hemma vid sidan av stadens jazz och klassiska radio.
Tillbaka i Buenos Aires – och spelandes någon annans tango
Familjen återvände till Argentina i slutet av 1930-talet, och Piazzolla tillbringade sin tidiga karriär som yrkesverksam bandoneonist i Anibal Troilos orkester, en av epokens mest tongivande traditionella tangoensembler – respekterad, stadigt anställd och spelande arrangemang som inte var hans egna. Vid sidan av scenen studerade han i tysthet klassisk komposition för den argentinske tonsättaren Alberto Ginastera och byggde upp en andra, mer seriös musikalisk utbildning som hans orkesterkollegor hade föga anledning att känna till.
Lärdomen i Paris
1954 förde ett kompositionspris honom till Paris för att studera för Nadia Boulanger, läraren bakom en hel generation av framstående 1900-talskompositörer. Piazzolla spelade först sina klassiska stycken för henne och höll tangorna tillbaka, generad över att de kändes oseriösa vid sidan av symfonisk musik. När hon till slut fick höra några takter av en tango stoppade hon honom mitt i frasen: detta, sade hon, var Piazzolla – inte de försiktiga klassiska övningarna han hade presenterat i stället. Han återvände hem till Buenos Aires kort därefter och började skriva tango på sina egna villkor i stället för att gömma den bakom andra former.
Vad tango nuevo egentligen är
Tango nuevo är inte ett nytt danssteg eller en marknadsföringsetikett – det är Piazzollas omarbetning av tangons harmonik och form, där han lånar dissonans och kontrapunktiskt skrivande från jazz och klassisk komposition och sätter det för en liten kammarensemble (piano, violin, bandoneon, elgitarr och kontrabas i hans egna kvintetter) snarare än en full dansorkester. I åratal var musiken skriven för att lyssnas på lika mycket som att dansas till, och det traditionalistiska Buenos Aires behandlade den till en början som ett angrepp på genren snarare än en vidareutveckling av den – Piazzolla ska enligt uppgift ha mottagit hot för hur långt han fört tangon från dess danssalongsrötter innan staden i stort kom att acceptera den.
Fyra årstider – på hans sätt
Mellan 1965 och 1970 skrev Piazzolla sina Cuatro Estaciones Porteñas – Buenos Aires vår, sommar, höst och vinter – komponerade som fyra separata stycken under fem år snarare än en beställd svit, och först senare sammanställda och framförda tillsammans som ett uttalat svar på Vivaldi. Årtionden senare omarbetade den ryske tonsättaren Leonid Desyatnikov sviten för stråkorkester och violinsolist och vävde medvetet in direkta citat från Vivaldis ursprungliga Four Seasons – den version som många konsertpubliker nu känner bäst. Det är denna svit, inte ett generiskt bästa-av-program, som Teatro Astor Piazzollas program har fått sitt namn efter och är uppbyggt kring.
Varför han har en teater och inte bara en plakett
Piazzolla avled i Buenos Aires 1992, 71 år gammal, vid en tid då tango nuevo hade gått från en kontroversiell minoritetssmak till en av stadens mest exporterade musikaliska idéer, uppmärksammad och studerad långt utanför Argentina. En teater inuti en anrik arkad från 1915, där en sextett varje kväll spelar hans egen instrumentering och repertoar snarare än en generisk tangosångbok, fungerar som en ganska direkt fortsättning på den musiken snarare än en temashow byggd enbart kring hans namn.